Sneskruvad

Jag har aldrig tidigare skrivit om min viktnedgång, av skam för hur jag var förut. Kanske också en gnutta rädsla för att bli dömd på något vis, men nu är jag redo att dela med mig av den delen av mig själv. 

 

Förra vintern vägde jag som mest, hade gått upp  till hela 78,8 kg och åt precis vad som helst. Jag hade slutat bry mig och istället kommit till det stadiet när jag skämtade om min kropp. Skämt där jag kunde jämföra mig själv med berg och liknande.

 

Men till slut kände jag att min livsstil var fel. Att jag torterat mig själv genom att äta och se på mig själv på det här sättet, mentalt och psykiskt. Så förra vintern bestämde jag mig. Jag uteslöt större mängder kolhydrater, 99% socker, tog bara en klunik läsk ibland om det bjöds, aldrig mer. Sedan åt jag allt annat som vanligt, vanlig mat alltså.

 

Uteslöt den där extra ostbiten när man gjorde mackor och drack vatten så ofta jag kunde i stället för mjölk eller juice. Dessutom räknade jag en överslagsräkning på hur många kalorier jag fått i mig på ett ungefär under dagen. Jag läste inte exakt på innehållsförteckningarna på allt jag stoppade i mig alltså, för det tror ja. Är farligt. Lätt att tappa balansen då och falla i ätstörningar i stället. Åt i små portioner ofta, och det var då jag började rasa i vikt.

 

Jag vägde mig varje söndag, och minns att för varje gång hade jag gått ner 2-3 kg. Så det mesta av vikten försvann under 3 månader Eller något sådant. Jag tränade ingenting utom att cykla till och från jobbet och gå promenader med hunden. 

 

Jag har aldrig varit överviktig förut. Jag gick upp när jag var 16-17 år någonstans, då jag började äta antidepressiva mediciner. Men det eskalerade på gymnasiet, och det var väl i 3an på gymnasiet när jag någonstans nådde min maxvikt.

 

När jag tittar på dom här bilderna känner jag bara en enda sak, det är att jag aldrig mer vill tillbaka dit. Jag är fortfarande inte helt nöjd med mig själv, men nu är livet mycket lättare. Inga knän som värker, rygg som gör ont, tung andning eller snack bakom ryggen som sedan kommit fram till mig om min vikt. Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men någonstans känner jag ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln för vad jag har åstadkommit!